”Jag bidrar mest genom att störa…”

LULEÅ. Johan Forsberg är kämpen som älskas av supportrarna var han än spelar. Mårthen Bergman åkte till Luleå för att försöka reda ut varför han dissade franska rivieran, hur länge till han kommer att spela och hur det är att vara tredjelänk i en kedja med ”lirare”.

Vi ses i en avskild del av katakomberna i Coop Norrbotten Arena, aka ”Delfinen”. Per Ledins utrustning är det enda som hänger i det lilla domarrummet och vi skrattar lite åt ironin att just Per Ledin har fått domarnas omklädningsrum.

Johan Forsberg är en ytterst trevlig filur. Han spexar till det på Twitter med jämna mellanrum och det man kan tycka sig skönja på ”mikrobloggen” stämmer överens med verkligheten. Självdistanserad, småfinurlig och med eftertänksamma svar.

På isen däremot, där köttas det å de grövsta. Han har under flera säsonger gjort sig ett namn som en spelare som aldrig ger upp och alltid ger järnet i alla lägen. Något som, inte särskilt överraskande, gillas av supportrarna. Det var kanske därför han själv undkom kritik under den tunga fjolårssäsongen.

– Det var mest ”kämpa på” men förstås också lite ”nu får ni skärpa till er” när man stod i kön på Ica. Men så är det under försäsongen också så det är ingen större skillnad. Det är alltid så, de frågar: ”Vad hände igår?”, ”Hur är det med det?”. Det är en ganska liten stad och folk vet vilka vi är men jag tycker faktiskt att det var bra nivå i fjol även om vi inte levererade. Folk är väldigt peppande och vill oftast komma med konstruktiv kritik. Det är härligt och intressant. 

Har du någon gång fått något bra tips av någon som inte är en före detta hockeyspelare och som kommer fram i kön i mataffären?
– Jag tycker nästan alltid att man får bra tips. Det är bra att få den blicken utifrån. Vi sitter här inne i katakomberna största delen av tiden och det är egentligen samma typ av människor som sitter i ett omklädningsrum. Samma uppväxt och samma förhållanden, man har varit inne i det här i väldigt många år. Så det kan vara uppfriskande att få tips, ibland banala sådana som ”Det är bara att slappna av”. Det kan vara uppfriskande på riktigt ibland, att det inte handlar om bågar och det rent taktiska, utan mer ”ta det lugnt”. Det kan vara skönt att få det av en gammal tant i kassan på Ica.

Om du någon gång skulle vara irriterad och hugga ifrån mot folk som kommer fram på stan så sprids det rätt snabbt. Hur hanterar du den aspekten?
– Jag har faktiskt inte haft några problem, sen är jag inte heller den som ränner runt jättemycket på stan. Men folk är väldigt trevliga överlag så det är inga problem. Man får ta de som kommer med någon liten gliring med en klackspark, för man vet att de som kommer fram oftast är fans som åker hit och tittar när det är 30 grader kallt så jag tycker att de får ha åsikter. Det får man hantera.

Luleå har värvat ganska mycket de senaste åren med ambitionen att gå långt i slutspelet men leveransen på isen har inte riktigt kommit. Hur ser du på hur klubben jobbat de senaste åren och hur har det varit för er spelare?
– Jag personligen har haft det väldigt bra de här åren. Både sportsligt och allt runtomkring. Vi har haft profilstarka lag med många importer som skulle leverera och folk säger att det varit en besvikelse men jag håller inte riktigt med. Vi har gjort rätt bra säsonger men inte gått hela vägen, så på så sätt har det varit en besvikelse.

– Men nu har vi som lag och förening lagt om lite grann, det är många unga spelare och spelare som kanske inte så många känner till bara på namnet, så det är upp till oss att visa att det finns olika vägar att ta för att nå toppen. Det är det vi jobbar hårt för varje dag. Som hockeyspelare är man ganska van att det är lite olika från säsong till säsong med olika profiler men det är så det är.

”Jag tror att jag bidrar mest till laget genom att jobba hårt och störa motståndarna…”

Hur har du känt när klubben värvat stort? Har det varit en positiv känsla kring styrkan i laget eller har det blivit en press och du tänkt ”hur ska vi få in alla de här?”
– Nja, press och press. När jag kom hit första året så fick jag spela med Linus Klasen och Niklas Olausson det första jag gjorde så då tänkte man ”det här var ju coolt”. Det var häftigt men man tänker inte på det på det sättet när man är inne i det. Man träffar och duschar med varandra varje dag så det är ingen skillnad vem det är efter några dagar. Sen är jag ingen som håller koll på spelare, jag visste vem Klasen och Olausson var, men andra som kommit in som stjärnor har jag haft rätt dålig koll på.

Hur var det att spela med Klasen och Olausson? En artist och en av ligans bästa passningsläggare, ganska tydliga roller i den kedjan?
– Ja, det får man säga. Jag fick rollen att jag skulle skapa yta till de två. Det var inspirerande och kul såklart. Sen lyckades jag ju gå och bryta benet efter några matcher så det blev tyvärr kortvarigt men det är så det är. Men det var häftigt att spela med dem.

Om man gör en jämförelse med fotboll så kunde det ju vara så i landslaget att spelare fick passningar av Zlatan som de inte var beredda på, kunde det vara åt det hållet när du spelade med Klasen och Olausson?
– Jag minns första träningsmatchen jag spelade med Klasen. Han slog ett pass till mig och jag försökte på något sätt knacka ner den i luften. Då kom han fram till mig i båset efteråt och sa ”Foppa, kom”. ”Vad är det?”, svarade jag. ”Du behöver inte knacka ner den, jag lovar att den landar på bladet”, sa han. Det var första träningsmatchen så han la ribban där och då förstod jag lite grann vad som väntade. Han är en skön kille så det var med glimten i ögat. 

Om man ser på din egen utveckling. 7, 11 och 12 mål de tre senaste säsongerna. Du har en relativt defensiv roll, hur ser du på det? Känner du att du har hamnat i ett fack eller tycker du att du borde få spela mer offensivt och då få chansen att göra fler poäng?
– Även om jag har rollen att jobba hårt och vara jobbig så försöker jag göra mål och poäng. Jag tycker det är väldigt kul. Sen bygger man profilen i ett lag på olika sätt och jag tror att jag bidrar mest till laget genom att jobba hårt och störa motståndarna. Jag har kanske fått den rollen men jag har också velat ta den för att jag tror att det är där jag kan göra mest nytta. Jag kan göra mål, det trillar in någon puck då och då, men det är inte det att jag vaknar på morgonen och muttrar fram till morgonkaffet för att jag inte får spela powerplay, absolut inte. Får jag chansen så tar jag den, men det är inget jag går och tänker på.

Du har spelat i Piteå, Björklöven, Skellefteå och Luleå och du har lyckats bli poppis överallt. Hur ser du på det?
– Hehe, ja du, jag vet inte. Övergången från Björklöven till Skellefteå kändes då som det förbjudna steget för det derbyt är på riktigt. Luleå-Skellefteå-derbyt är kanske inte riktigt på samma sätt, det är ju olika landskap så det är lite skillnad.

Det var i och för sig ingen höjdare när Mikael Renberg gick till Skellefteå?
– Nej, det är klart att det är infekterat men vad ska jag säga? Jag har mina rötter här uppe, jag är född och uppvuxen i Piteå som ligger mitt emellan Luleå och Skellefteå och där är staden egentligen delad rakt av, det är hälften Luleå, hälften Skellefteå. Så för min del… Jag trivdes jättebra i Skellefteå med många bra vänner och jag hade jättekul när jag var där. Men steget hit kändes naturligt och jag trivs bra här också. Det har gått bra. Sen att folk tycker om att ha mig i laget uppskattar jag såklart. Jag försöker göra mitt bästa på isen och vara trevlig mot folk.

Du var en kort sväng i Malmö, finns det något ”utanför Norrland”-sug?
– Ja, jag var nere i Skåne en sväng med ”Osten” (Lars Bergström) och lyckades spela upp Malmö till Elitserien, så jag har inga problem med att vara utanför Norrland och norra Västerbotten, absolut inte. Men jag har fått bra möjligheter att spela här uppe så det har blivit så och jag har trivts väldigt bra. Nu ska jag vara här i två år till sen vet man inte. Man börjar bli äldre så vi får se men jag har inga problem med att flytta på mig, jag gillar att vara ute och se världen också.

Johan Forsberg gör mål för Malmö i derbyt mot Rögle år 2006.

Har du tackat nej till något?
– Ja, genom åren har jag tackat nej till många konstiga alternativ. Allt från de konstigaste ligorna i Europa. Under de första åren i Allsvenskan fick jag kontraktsförslag från allt från ungerska andraligan till det ena och andra.

Franska rivieran?
– Ja, det har varit franska lag också faktiskt och då blev man väl lite sugen (skratt). Men då, när man var 18-19, kändes att flytta till Frankrike eller Italien, kanske inte som det bästa steget i karriären.

Det är om det inte har lossnat i din ålder som man tar det och får gratis lägenhet, femton tusen svart och träning tre gånger i veckan?
– Haha, ja precis. Jag kan absolut inte klandra dem som åker iväg och får en härlig semester, höll jag på att säga. Men hockeyn där är faktiskt mycket bättre än vad många tror.

Du är 32 nu. Ser du en Janne Sandström inom dig?
– Janne Sandström är ett unikum. Han har blivit en väldigt bra vän till mig och det är omöjligt att jämföra sig med en sådan legendar. Jag tror inte det. Är han den ende som har klarat det, varför ska jag bli den andre? (skratt). Jag har svårt att tro det.

Kommer du hänga i tills de puttar ut dig?
– Jag har alltid sagt att jag inte kommer att hänga i för att jag inte vill vara en belastning för en förening. Jag vill inte åka någonstans och bara ”mjölka ur”. Samtidigt tycker jag att det verkligen är en ynnest att få hålla på med det här, jag tycker det är svinkul. Jag tycker om det vi gör. Jag tycker om att spela matcher, jag tycker om när det är mycket folk och jag tycker faktiskt om när det kommer fram folk på stan och pratar med mig. Och jag är väl en av få som tycker om att träna väldigt mycket. Att få betalt för att vara i gymmet, jag tycker om det. Sen vet man aldrig, hittar man något annat i livet som känns och passar bättre så kommer jag förmodligen göra det men jag har inte tagit något för givet åt vardera håll.

//Mårthen Bergman