”Hovet är hopplöst, men härligt”

Välkomna till en ny SHL-kolumn på NordicBet – signerad Peter Sibner. Här kommer ni varje måndag få vassa krönikor om allt möjligt kring SHL. Den här veckan om en arena som sjunger på sista versen. 

Vi hade kanadensare från Edmonton på besök här i förra veckan, Hockeysverige-Bodin och jag.

Att åka till Stockholm i november görs ju knappast för govädrets skull, och ett logiskt tillfälle om man ändå blev tvungen hade ju då varit till helgen, när NHL kommer hit och spelar matcher i Globen. Men icke just denna kanadensare.

Nej, vår vän Jay från Alberta är hardcoresupporter och var mycket tydlig med att han minsann ville se SHL-hockey och få en känsla för läktarkulturen och stämningen. Bodin och jag skulle alltså få gå på hockey som vanligt folk, vilket knappast händer två luttrade hockeymurvlar särskilt ofta. Mitt i den brinnande ”publikkrisen” i svensk hockey skulle vi också få bekänna färg för alla gånger vi suttit bland nordamerikanska kollegor och skrävlat om trycket på de svenska läktarna, som i vår mening är vida överlägset det susiga och dusiga sorlet som ofta råder i NHL.

Ja, i åratal har vi haussat svenska läktare på det där viset som man gör. Ingenstans i hela jävla världen säljs det ju en bättre kebabpizza än på pizzerian där man kommer ifrån. Åtminstone när man fått en tids distans till alla fredagskvällar man satt där med sin Trocadero och bara längtade bort till något mer exotiskt, vad som helst.

Eftersom SHL nu går in i en veckas uppehåll för Karjala Tournament hade vi inte mycket att välja på. Djurgården mot Färjestad på Hovet fick det bli. Och som alltid på hösten har det ju varit ett fasligt oväsen om att ingen tycker hockey är roligt längre. Till och med i mästarstäder som Skellefteå och Gävle har det varit mer eller mindre halvfullt vissa kvällar. I Stockholm har det sagts vara särskilt besvärligt nu när fotbollen är envåldshärskare bland trendsättarna. Så vi var helt enkelt lite nervösa för att fredagens kulturutbyte kanske inte skulle bli så gnistrande. Jag hetsade DIF-supportrarna på Twitter för säkerhets skull, och vi bestämde oss också för att börja öla tidigt så att vi åtminstone var garderade om läktarupplevelsen blev en besvikelse.

För ni vet ju hur det är när man ska visa upp något för nån? En film man har sett, ett coolt klipp på Youtube, en ny häftig kompis man träffat på någon resa. Eller den där pizzerian på hemorten. Det blir nästan alltid fel, och man kan inte riktigt njuta av det hela eftersom man känner sig lite som om man står på en scen och förväntas leverera. ”Visst är den här majonnäsvarianten för jävla fin, va? Klart bättre än tomatsås och filmjölk?”

Men den oron kom på skam. Hovet var helt fullproppat, vi fick rentav slita lite för att få tag på biljetter, och när hemmaklacken öste igång ”Sjung för gamla Djurgårn” minuten före nedsläpp fick kanadensaren något religiöst i blicken och nickade gillande. Stämningen var en stark fyra av fem, givet omgång 15 i november. Eftersom hemmalaget gjorde 1-0 efter 42 sekunder och 2-0 något senare slutade klacken inte heller sjunga på hela perioden.

Hovet sjunger däremot på sista versen nu. Den ska rivas och bli till bostäder och istället ska Globen pimpas upp och få lite hockeyvibb. För all nostalgi i världen är detta ändå logiskt, för jämfört med moderna arenor runtom i SHL är den gamla Isstadion ganska hopplös. Mat, dryck, insläpp, toaletter fungerar smått kaotiskt när det är fullsatt – vilket ju måste vara målbilden för alla inblandade att det ska vara. Jumbotronen ser man knappt. Ljudanläggningen är skrattretande tam. Men som min vän Jay sa:

– It didn’t matter. They didn’t play a single techno song anyway, thank God.

Färjestad blev också varse att det är en fruktansvärt besvärlig arena att vinna i. Hade jag varit fullblodssupporter till ett lag hade den skrämselfaktorn varit en viktigare komponent än vilka stoppade stolar som helst. Nu är det ett tag sedan jag var på Hovet, men trots ett par Stanley Cup-finaler och JVM-final i Toronto under bältet har jag fortfarande aldrig bevakat hockey i mer högljudd eller fientlig miljö än de gånger AIK eller Djurgården spelat slutspel där.

Just nu sitter alltså en kanadensare på ett flyg på väg hem till en stad som har fem Stanley Cup-ringar runt halsen (ja, bildligt talat runt halsen…) och tycker att SHL är skithäftigt, mycket coolare och råare än Rogers Place och NHL. Han lär aldrig gå på match på Hovet igen, så det minnet bär han med sig genom hela livet.

Men gå på Hovet tycker jag stockholmarna ska passa på att göra medan de ännu har chansen. För det är en ganska så fin upplevelse.

Veckans lag

MV: Joni Ortio, Skellefteå
Två raka segrar och SAIK hänger på i toppen

B: Noah Welch, Växjö
Inte fulltränad, men ändå 1+2 och mål direkt i comebacken
B: Jonathan Pudas, Skellefteå
Tre assist, ser bekväm ut i första backpar

F: Joachim Rhodin, Karlskrona
Hat trick i viktiga segern mot Örebro
F: Victor Ejdsell, HV71
Tre mål och en assist för bingovärvningen från Hockeyallsvenskan
F: Pär Lindholm, Skellefteå
Firade landslagsplatsen med fyra mål och en assist i veckan

Dominik Bokk, Växjö
En 17-årig tysk som heter Bokk kommer från ingenstans och gör så här??

Veckans statistik

Rögle har släppt in 62 mål på 15 matcher. Eldebrink må ha fått sparken, men kan inte anklagas för att vara någon hockeymördare.

Veckans citat

”De kommer inte till jobbet varje dag…”

Anders Eldebrink, dagen innan han fick lämna sitt

Veckans spel

SHL har uppehåll, så här vill jag slå ett slag för NHL Global Series i Globen på fredag och lördag. Missa inte en stekhet Erik Karlsson, som lär vara taggad inför hemmapubliken. Första målskytt på fredag känns rimligt, va?