”Alla vi tillsammans är Rögle BK”

ÄNGELHOLM. Brorsan lämnade, men Alen Bibic är kvar i Rögle och han bär den grönvita försvarsfanan högt. Mårthen Bergman åkte till Ängelholm för att prata syskonkärlek, utveckling, förtroende, Abbott-effekten och att alltid tro på sig själv.

Av Mårthen Bergman

– När folk har sagt att jag inte kan spela i Allsvenskan har jag gjort det. När folk har sagt att jag inte kan spela i SHL har gjort det. Varför kan man inte bara sikta högre då? säger han.

Alen har ett precis sånt handslag man föreställer sig. Tryggt, rejält och med pondus. Han slår sig ner mittemot i lunchrestaurangen i Lindab arena med ett “Tja kingen” och ett flin. För två säsonger sedan lånades han ut till Oskarshamn och Leksand, men väl tillbaka från de matcherna tog Rögle-karriären fart på allvar.

– Om man inte spelar i en klubb så måste man först och främst bevisa så att man kommer in i laget och sen att de vill förlänga med en. Det som hände var att jag kom till Oskarshamn två matcher och sen blev det Leksand i tio matcher. Jag har hyllat ”Masken” (före detta sportchefen Anders Carlsson) förut för att han höll riktigt bra kontakt med mig. Tidigare när Leksand lånade ut mig så höll de ingen kontakt alls. Men det Masken sa höll han verkligen fast vid och det gjorde att lågan hölls uppe och jag tänkte inte ”ah, nu lånar de ut mig och sparkar mig på ett juste sätt”. Det finns klubbar som gör så. Utan här var det verkligen en utlåning för att han ville ha tillbaka mig när det behövdes, säger Alen och fortsätter:

– Det enda jag tänkte på då var att få spela mycket vilket jag fick i Leksand, jag fick stort förtroende och spelade mycket i kritiska situationer. Och sen när jag kom tillbaka kom det en öppning och från den matchen så tror jag faktiskt att jag var ordinarie. Jag åkte först på en avstängning mot Djurgården borta och var sen lite småskadad men efter det så var jag ordinarie. Efter att ha spelat ordinarie under hela våren med sex backar så kändes det naturligt att jag skulle fortsätta här.

Hände det något under utlåningen som gjorde att du höjde dig eller handlade det bara om förtroende?
– Det handlade bara om förtroende, för jag tror inte att jag varken blir en mycket bättre eller sämre hockeyspelare under bara ett par månader. Jag kände att jag hade grunden för att spela i SHL och jag visste vad jag kunde, jag behövde bara få förtroendet. Jag har alltid varit en tålmodig människa och där blev det att jag väntade på förtroendet och till slut så fick jag det. När jag väl fick det så var jag fast bestämd att inte släppa platsen.

Det känns som att du trivs väldigt bra i Rögle?
– Jag trivs jättebra med föreningen, staden och livet nere i Skåne. Så alltihop känns bra just nu.

Det verkar som att ditt namn ofta dyker upp när folk i klubben ska skicka fram någon för att representera Rögle, är det viktigt att stå i fronten för klubben och fansen?
– Det som är viktigt i det sammanhanget är att klubben har det förtroendet för mig, att jag kan stå i de miljöerna. Det behöver inte bara vara att man står framför fans, utan det kan också vara att man står framför 30 VD:ar som sponsrar klubben genom olika storföretag. Och när de skickar fram mig så betyder det att de tror på mig och att de tycker att jag är en vettig människa som har vettiga saker att säga.

Det måste vara en skön känsla.
– Ja, självklart. Det är klart att man vill vara en jättebra ishockeyspelare men det finns också en annan aspekt i det hela. Man vill vara en bra människa som kan hantera de bitarna också. Sen om det är viktigt… så tänker inte jag, jag tycker bara det är en ära att få representera klubben i såna sammanhang också, så det inte bara är ute på isen. Det är så mycket mer. Det primära är såklart att man spelar för klubben men det är också viktigt hur man agerar utanför banan i olika sammanhang.

Nu har du ju en spelstil som av förklarliga skäl uppskattas av fansen men jag tänker att man på ett annat sätt får en starkare känsla för hela föreningen när man gör grejer utanför plan, jämfört om man bara gör sitt på isen?
– Så är det. Det blir ett ömsesidigt förhållande mellan mig och fansen och sponsorerna. För när jag är ute så får jag också se deras vardag och jag får höra vad de tycker och känner om klubben. Jag får verkligen se hur mycket tid, energi och pengar de lägger ner på det här laget. Då får man sig en liten tankeställare, ”fan, folk lägger ner hela sitt liv på den här klubben”. Det är klart att det är viktigt. 

Det måste göra en ödmjuk?
– Ja, exakt. Man får en annan aspekt av det hela och då blir det det lilla extra när man snörar på sig skridskorna för man vet att folk inte bara kommer hit för att kolla på några gladiatorer som ska utföra ett spel, utan det är folk som lägger hela sina liv på ishockey och är otroligt engagerade. Samtidigt är det också bra för dem att höra min sida. Klubben byggs inte bara av oss ishockeyspelare utan klubben är så mycket mer. Det är folk på kansliet, det är fans runtomkring, sponsorer, alla vi tillsammans är Rögle BK och det är det som är viktigt.

Den här säsongen har varit upp och ner, eller rättare sagt ner och upp. Hur ser du på det som har varit?
– Det har varit två skilda ansikten skulle jag vilja säga. Om man tittar rent resultatmässigt. Vi startade trevande och fick med oss väldigt få poäng. Även om vi spelade bra i vissa matcher så hittade vi tyvärr inte vägar till att vinna. Sen gjorde vi rätt stora förändringar och bröderna Abbott kom in och sen har vi fått ett ordentligt lyft, det går inte att sticka under stol med att poängsnittet har höjts. Det bevisar att vi har en stark grupp som har den kapaciteten. Vi har bara fått ut det ännu mer nu.

Min känsla är att ni har haft ett bra lag på pappret hela säsongen och att av de som legat i botten så har ni underpresterat mest. Kände du också så, att ni hade bra spelare men inte fick ut det?
– Jag kände redan under försäsongen att vi hade alla spelare som behövdes för att vara med och slåss om en play-in-plats i alla fall. Vi hade bra spelare på alla positioner, det vill säga vi hade de som skulle spela boxplay, de som skulle göra målen, målvakter och alltihop. Sen är det så i ishockey, det räcker inte att bara ha materialet, du måste även få ihop det som grupp. Du måste få hela gruppen att sträva åt samma håll och det är där vi har kommit varandra lite närmre på slutet. 

Vad hade ni inte tidigare? I SHL-podden var Andrée Brendheden och Pär Arlbrandt och de var inne på att det räckte med att ett par spelare inte gav allt så fick det stora konsekvenser?
– Det är sant. I början av säsongen var det jättemycket snack om det var dåliga backar och målvakter för att vi släppte in så mycket mål. Det man måste komma ihåg är att ett försvarsarbete i ishockey inte bara handlar om två backar. Vi tre med målvakten kan inte försvara oss mot fem spelare. Ishockeyn som spelas idag är totalishockey. Det går så pass fort att du är så pass beroende av att alla spelare gör rätt där ute. Ibland när jag till exempel får pucken nere i sarghörnet så måste jag veta att jag har en kille ”i fickan”, jag måste kunna lägga den blint för det går så himla fort. Det är inte ofta man hinner kolla upp. Om då någon inte gör rätt saker eller kanske är någon sekund sen eller fuskar, då blir det helt enkelt att man sätter den ena i skiten och det blir som ett dåligt ekorrhjul. Runt, runt, runt och till slut blir det ett mål i baken. 

Vad gör det med en grupp?
– Det genererar mål i baken vilket resulterar i förluster och förluster tär såklart på en grupp. Alla går runt och tänker på hur man ska lösa det och alla har olika lösningar. Det är samma sak som när man vinner matcher, då blir det en helt annan stämning och man kan bara rida vidare på den vågen. Det är intressant det där. Jag är ingen psykolog men förluster inom idrottsvärlden, speciellt när det handlar om lagidrott, är intressant. Hur djupt ner det kan gå. Och då måste vi också komma tillbaka till att det inte sitter i kvaliteten hos de här individerna utan det var helt enkelt att vi inte fick ut det till 100% procent.

Det är lätt att utifrån spekulera i vad Abbott-bröderna kom in med, med tanke på deras spelstil där de alltid gav allt och deras nordamerikanska attityd och så vidare. Du som har varit på insidan, vad har de gjort?
– De har framför allt kommit in med en riktigt hög kravribba. De ställer krav på alla spelare, det spelar ingen roll vad du har den 25:e varje månad, hur många VM du har vunnit eller hur många SM-finaler du har spelat. Det spelar ingen roll för dem, de ställer höga krav på alla. Det spelar inte ens någon roll om du är junior, är du med och tränar med oss eller spelar matcher så har du vissa krav på dig. Det är framför allt den kravribban som höjts.

Det är något helt annat än tidigare?
– Den var hög innan, men den har kommunicerats på ett annat sätt nu under Abbotts tid. Då blir det att alla spelare höjer sig. Vi pratar inte bara om matcher utan det har även varit på träningarna. Det är där allt börjar, det gäller att börja göra rätt saker redan där. Kraven är skyhöga vilket de ska vara, vi spelar trots allt på så pass hög nivå. Vi kan tjoa och tjimma utanför men när vi väl är på isen så ska vi ha riktigt höga krav på varandra, annars kommer nog inte den här föreningen någonsin ta nästa steg.

Det finns ju olika ledarskapsideologier, vissa är för att spelare ska ha mycket trygghet och känna sig fria och på andra sidan skalan hittar vi någon slags ”management by fear”. Vad tycker du är det bästa?
– Nu är jag inte någon tränare…

Men vad vill du ha som spelare?
– Vad jag vill ha kommer jag inte sitta här och säga men det jag kan säga är att jag tycker att tränares roll i det sammanhanget är att känna individerna och veta vilka punkter han ska trycka på. Du kommer aldrig kunna gå in och ställa dig framför en grupp och få igång hela gruppen bara genom att snacka utan du måste gå till varje individ. Alla är så pass olika. Där känner jag att Cam har lärt känna grabbarna riktigt bra och vet vad som triggar mig, vad som triggar till exempel Simon Ryfors och vad som triggar Daniel Widing. Så trycker han på de punkterna och på så sätt får han igång alla individer så att hela kollektivet går framåt. Det är tränarens roll men sen är alla olika. Vissa förespråkar mycket frihet, andra förespråkar att det ska vara lite strängare. Men någonstans så måste kravribban vara riktigt hög för allihopa för vi är ändå på den här nivån och det är ett privilegium att få kunna ha det här som sitt arbete. Vi kommer hit tidigt på morgonen, tränar lite och sen får vi gå hem. Och får betalt för det. Tänk dig hur många som vill vara i den här sitsen. Det är därför vi måste kunna ställa krav på varandra.

Jag vet inte var jag läste det men jag hörde att ni fick köra start och stopp mellan blålinjerna på Abbotts första träning och att en spelare fuskade lite och fick sig en rejäl utskällning?
– Det var en individ i laget som fuskade, ja. Han (Cam Abbott) ville lägga fram ett budskap till hela gruppen, att fusk inte är acceptabelt. Det lyckades han verkligen med. Säger han att man ska åka till blålinjen och tillbaka, då ska man åka till blålinjen och tillbaka. För börjar man fuska på träning så kommer man även göra det på matcher och då blir det som i början av säsongen, man sätter sin polare i skiten och så blir det cirkus där ute.

– Så det stämmer att han gjorde så och satte även upp en så kallad ”cheat cam” med kameror som filmar träningen. Och då la han fram det och sa ”det här är inte till blålinjen”. Under en annan övning skulle man slå direktpass och då var det en spelare som inte gjorde det utan tog emot pucken och då tog han upp den och sa ”det här är inte ett direktpass”. Och det är inte en sak som han bara sagt under första träningen och första veckan utan det är deras ledarskap och det är det de löper hela linan ut med. Då kommer man tillbaka till att det alltså är krav han ställer på oss spelare, allt handlar om den högre kravribban.

För egen del, jag tänker att man reviderar sina egna drömmar ju äldre man blir. Var tänker du att du är i karriären och vad tänker du om din framtid?
– Jag har alltid satt upp olika mål genom min karriär och jag tycker att jag har bevisat att jag kan spela på SHL-nivå. Det är många som tvivlade på mig i Allsvenskan, att jag inte ens var en allsvensk back. Det sket jag fullständigt i. När jag kom upp i SHL så var det många som inte tyckte att jag var en SHL-back, det sket jag fullständigt i. Jag tycker att jag har bevisat att jag kan vara en spelare på den här nivån under de totalt nästan tre SHL-säsongerna. Och inte bara som spelare, utan även som ledare för hela gruppen. Att leda med mitt spel där ute och vara backen alla kan lita på. Sen vad det gäller framtiden så har jag kontrakt här ett år till och det finns inget annat just nu. Det är det jag tänker på, Rögle BK ett år till och sen får man ta det efter det. Jag är inte lastgammal men jag är 27 år när det kontraktet går ut.

”Primen” ju.
– Ja, exakt. Sen får man se hur bra man har gjort det. Men det är klart att jag har mål och drömmar och vill hela tiden bli bättre. När folk har sagt att jag inte kan spela i Allsvenskan har jag gjort det. När folk har sagt att jag inte kan spela i SHL har gjort det. Varför kan man inte bara sikta högre då?

Brorsan försvann under säsongen, vad betydde det?
– Det är klart att jag och brorsan har varit tajta, det har man nog sett utifrån också. Samtidigt har vi alltid vetat om att den dagen kan komma. Det behöver inte nödvändigtvis vara för att någon behöver flyta på sig för att han har gjort det dåligt utan det kan vara att han får ett mycket bättre erbjudande i ett topplag eller utlandssejour eller vad som helst. Vi har alltid lovat varandra att vi inte ska stoppa varandra för att vi ska spela tillsammans. Så det är klart att det var tungt i början, det ska jag inte sticka under stol med. I och med att vi alltid varit så pass tajta. Men kollar man på hur det har utkristalliserat sig så har jag fått en stor roll genom min spelstil här i Rögle BK och Almen får allt större roll i Linköping och kommer få spela slutspelshockey med dem. Det finns inget att klaga på.

Det känns som att det har gått lite olika bra för er i olika perioder, du lånades ut när han tog fart i Rögle och sen tvingades han lämna när du tog fart under vintern. Hur påverkas er relation när det går olika bra för er?
– Det spelar inte så stor roll. Jag och Almen har hela tiden haft en långsiktig plan i vår hjärna, hur vi ska bli bättre ishockeyspelare. Sen kan det gå lite upp och ner kortsiktigt ibland men vi båda håller oss på SHL-nivå och att Almen fick lämna Rögle handlade ingenting om att han var en dålig ishockeyspelare. Då tror jag inte Linköping, som ligger så pass mycket högre upp än vad vi gör, hade plockat upp honom. Det var helt enkelt att bröderna Abbott inte såg någon roll för honom i det här lagbygget. Går det lite sämre för den ena så har vi den fördelen att vi kan bolla idéer med varandra hela tiden. Vi är i samma bransch och kan bolla situationer med varandra vilket är extremt nyttigt. Men att det går upp och ner vet vi om och det kommer det alltid göra i en ishockeykarriär.

Snackar ni varje dag?
– Ja, det gör vi utan tvekan. Inte bara med honom, det är med morsan och farsan också. Vi är jättetajta hela familjen och det är något jag vuxit upp med.

Är det också kul att ni spelar i olika lag men i samma serie?
– Jo, men om jag får välja spelar jag jättegärna med min bror och är med honom hela tiden. Men jag är jätteglad för hans skull om han kan gå till ett annat lag och göra det riktigt bra där. Det är jag verkligen.